Chocolat

18:19 2 Mar 2001
Med ett budskap som kunde vara hämtat från Tomas Ledins singel [I]Hopp[/I] har Lasse Hallström nu gjort en film med, eh... choklad i huvudrollen. Och budskapet? Jo, det går ut på att man måste bejaka sin sinnlighet för att bli människa. Och det vore väl vackert så om inte Hallström försökt sig på att måla en chokladbrun (förlåt) fresk över vårt behov av befrielse från traditionens tvång. Också i chokladfilmens historia måste Lasse Hallströms nya film [I]Chocolat[/I] betraktas som en bagatell. Den är inte tillnärmelsevis lika anarkistisk som TV-versionen av Roald Dahls [I]Willy Wonka[/I] och når definitivt aldrig upp till samma höjder som [I]Despair[/I], Fassbinders lysande filmatisering av Nabokovs novell om den personlighetskluvne chokladfabrikanten Hermann Hermann. [I]Chocolat[/I] brer i stället på i ett övermått som åtminstone drabbar mig med en sorts audiovisuell bulimi. Trots genomtänkta bildkompositioner, vackert foto, habila skådespelarinsatser och ett egentligen sympatiskt uppsåt känns Hallströms film som ett luftknull. Filmen inleds med att den unga kvinnan Vianne (Juliette Binoche) 1959 anländer med sin dotter till en fransk by där man länge levt efter stränga, katolska traditioner. Hon öppnar en chokladbutik, vilket blir startskottet för byns syndafall. Det dröjer inte länge förrän hon utmålas som - om inte djävulens advokat, så i alla fall hans lilla adjutant - av byns självutnämnda överhuvud, borgmästaren Reynaud (Alfred Molina). Reynaud gör allt som står i hans makt för att svärta ned Viannes anseende, men ansträngningen är förgäves. Med choklad som vapen vinner Binoche allt fler människor till sin sida. Chokladbegäret fäller till slut även borgmästaren. Choklad är nyckeln till allt i denna film. Den öppnar dörrar till undertryckta känslor och löser hämningar. Framför allt fungerar den som en sexuell katalysator. Och liksom sex eller knark blir chokladen här starkt beroendeframkallande. Det är när han behandlar beroendet som Hallström för ett ögonblick höjer sig över axelryckningsnivån. Det är inte särskilt svårt att dra intressanta paralleller mellan det chokladberoende som byns människor utvecklar och till exempel narkomani - när byborna väl fått smak på choklad så klarar de sig inte utan sin dagliga kakaofix. Filmen aktualiserar så den intressanta frågan om vi alls klarar oss utan några som helst beroenden. Om Hallström på något sätt följt upp detta spår skulle [I]Chocolat[/I] kunnat bli riktigt intressant. Men hans ambition är inte av detta slag. Han verkar bara vilja att vi skall må bra av hans film, varför [I]Chocolat[/I] mest blir en sorts rehabilitering i ljud och bilder. Och hur intressant är det egentligen med film som nöjer sig med det?
Chocolat
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner