Children of the Revolution

Australien har de senaste åren gjort sig känt för att göra lysande surrealistiska komedier som Strictly Ballroom och Muriels bröllop. Nu kommer också Peter Duncans Children of the Revolution som är mer skruvad än någon av sina föregångare. Eller hur låter det här: den fanatiska kommunistanhängaren och Stalin-beundraren Joan skriver regelbundet om sina tankar kring revolutionen och arbetarklassen till Sovjetunionens demoniske ledare. Han blir så rörd av hennes brev att han begär att få träffa henne, men efter en het natt dör Stalin i Joans armar. Tillbaka i Australien föder hon hans barn, som växer upp och blir en Stalinliknande chef för polisen. Det absurda i historien accentueras av Duncans sätt att varva dokumentärliknande intervjuer och klipp med vanlig spelfilm, och det är inte alltid lätt att hålla ihop alla trådar som han slänger ut till åskådaren. Oftast är det väldigt roligt, om än inte speciellt intressant, och de udda figurer som stoppas in i hopkoket blir mer clowner än historiska personligheter. Det absurda skapar tyvärr också en distans till alla karaktärerna, som gör att det är svårt att känna varken med eller för dem. Woody Allen har visserligen rätt när han utnämner Judy Davis till -förmodligen den bästa skådespelerskan i sin generation-, och hon briljerar så fort hon visar sig i bild, men inte ens hon kan ge något större djup till den passionerat hysteriska Joan. Det hade inte skadat om Peter Duncan hade vågat lita på den inneboende attraktionskraften i sin berättelse utan att känna sig tvungen att förvrida den till oigenkännlighet. Bristerna kompenseras emellertid av ett fantasifullt bildspråk och en underfundig humor som roar oss ända tills det att eftertexterna börjar rulla.