Bohemian rhapsody, filmen om Freddie Mercurys liv, har varit på gång länge. I flera år ryktades det envist om att Sacha Baron Cohen skulle spela den oefterlikneliga sångaren, men valet landade till slut på Mr Robot-stjärnan Rami Malek som gör sitt bästa för att komma underfund med människan Freddie Mercury (född Farrokh Bulsara). Men med en lite för hängiven och utstuderad mimik, löständer som ser ut som två sockerbitar innanför läppen, och en frasering som minner mer om Yoda, förvandlar Malek Mercury till ett kuriöst unikum snarare än människa. Särskilt i kontrast till Joseph Mazzello (kanske mest känd från Jurassic Park), Gwilym Lee och Ben Hardy som är mer nedtonade och porträttlika som resten av bandet. Men så föregicks filmens premiär också av rykten om Maleks kreativa dunster med den sen tidigare våldtäktsanklagade X-men-regissören Bryan Singer, som fick kicken från produktionen med två veckor kvar att filma.
I egenskap av glossig biopic lutar sig Bohemian rhapsody tungt mot en föga oväntad dramaturgisk kurva. Vi börjar i slutet, under ett av bandets peakframträdanden på Wembley under Live Aid, för att hoppa tillbaka i tiden och ta allt från början. Bara för att sluta… ja, gissa var? Filmen avverkar hits på löpande band, ofta förvanskade i pajiga studiosessioner och mer hängivet förvaltade i väl efterapade liveframträdanden. Mike Meyers permanentade skivbolagsboss hinner avfärda bandets anthem, som lånat filmen sin titel, med en referens till Wayne’s world och Mercurys mytomspunna fester – tänk dvärgar och koks – fångas i en vink till musikvideon till solonumret ”Living on my own”. Mitt i allt, under sällsynta stunder, är det nästan skamlöst rörande. Men för det mesta fruktansvärt tråkigt.
Det rimmar inte riktigt med ämnet. Queen må vara något av ett guilty pleasure, men inget man behöver skämmas över. I mycket av deras musik ackompanjeras en smittande upprymdhet av en musikalisk virtuositet. Inte minst i Freddie Mercurys sång och scennärvaro. Kalla det arenarock, pop, rockopera eller vad du vill. Oavsett var Queen mer eller mindre oefterlikneliga. Deras hitkavalkad uppnår en rörande kitsch samtidigt som valfritt album blir ett ganska tröttsamt åtagande i sin helhet. Men inte på långa vägar så tröttsamt som Bryan Singers nästan parodiska film, som bara bitvis hittar den rätta energin i någon enstaka hit.
