Collin (Daveed Diggs) har bara tre dagar kvar på sin villkorliga dom och gör sitt yttersta för att inte hamna i trubbel hos rättsväsendet. Det är lättare sagt än gjort när man är bästa vän med Miles (Rafael Casal), en oberäknelig och kolerisk småkriminell som nyligen börjat bära vapen, och när Collin en kväll bevittnar hur en polis skjuter ner en man på öppen gata i Oakland ställs han inför en rad existentiella dilemman.
Den snabbt gentrifierade staden Oakland i the bay area har fått utgöra skådeplatsen för många filmer på sistone. Vi har Boots Rileys mästerligt surrealistiska mardröm Sorry to bother you och Joseph Kahns mindre uppmärksammade men mycket sevärda Bodied. Det är filmer som på ett för mainstreamfilm ovanligt djupt plan diskuterar frågor om klass, tillhörighet och kultur men som på samma gång förhåller sig kritiska till det rådande etablissemanget. Det har, bland annat med dessa filmer i åtanke, skvallrats om en nymarxistisk våg inom filmkulturen i Amerika, men där Sorry to bother you faller hän åt ett slags självironisk plakatpolitik är alla slags politiserade budskap i Blindspotting förlagda till undertexten.
Blindspotting tar på ett moget sätt upp frågeställningar om skuld, försoning, vänskap och gentrifiering utan att ta till med färdigtuggade sanningar. Det är en film som krossar ditt hjärta samtidigt som du inte kan låta bli att garva, känslor som förstärks av att kemin mellan Daveed Diggs och Rafael Casal är sublim. Med andra ord är Blindspotting en briljant film och bara tanken på att det är Carlos López Estradas debut som långfilmsregissör är hisnande. Om han fortsätter på samma spår har vi kanske här att göra med ett av framtidens stora namn.
p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; text-align: justify; font: 12.0px 'Times New Roman'} p.p2 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; text-align: justify; font: 12.0px 'Times New Roman'; min-height: 15.0px}
