Jag har hört att delar av publiken gick från salongen när Bengbulan visades vid Göteborgs filmfestival i februari i år. Så tråkig och politisk korrekt skulle Suzanne Ostens nya film vara.
För att recycla ett gradvallskt uttryck. Tjenare! Då har man inte sett mycket, bland annat inte några av Suzanne Ostens tidigare, mindre diskreta, pampfletter för en bättre värld. Problemet med dessa filmer har naturligtvis inte varit innebörden utan den fyrkantiga inramningen. Och även om Bengbulans budskap, att det är dags att vuxna tar ansvar och inser att ett övergivet barn kan bli ett farligt barn (för sig själv och ibland omgivningen) inte behöver sökas med lupp levereras det ändå med ett eget tilltal och en väl genomförd stil som vi inte sett Osten bruka sedan Bröderna Mozart och Skyddsängel.
Tolvåriga Carmen bor i ett småstadsliknande område med sin psykiskt mycket labila mamma (ordet pappa nämns överhuvudtaget inte i filmen). När alla de andra barnen åkt ut på sommarlov strosar Carmen omkring bland höghus och låghus, och blir, i brist på andra intressenter, kompis med två yngre barn. Deras största gemensamma nämnare är rädslan för Bengbulan, det vill säga den retarderade, våldsamme och nästan vuxne grannpojken Bengt Olof (Simon Norrthon), som lever ut sina hämmade känslor iförd Batmankostym eller kamouflagemundering.
Miljöerna och framförallt karaktärerna är hårt stiliserade i filmens bästa stunder är det som om Edward Hopper skulle gjort scenografin till en film av Alexandersson/De Geer.
De vuxna är allt från lätt förvirrade till komplett galna, och dialogen enstavig som ett korsord i kamratposten. Det skulle kunnat ha blivit platt fall, den icke-kommunicerbara föräldern har vi mött tidigare, och ibland undrar man om nämnda dialog ter sig som den gör tack vare medveten regi eller på grund av barnens nervositet framför kameran.Men Osten är så konsekvent i sitt uppsåt att göra film sedd ur ett barns perspektiv att man köper vissa ojämnheter. Vi tackar och bockar dessutom för att vi slapp den annars obligatoriska gamlingen som minsann kan erbjuda en varm famn att krypa upp i.
Osten håller sig från dylika lättköpta lösningar vilket ger filmen dess nödvändiga trovärdighet, mitt i all stilisism. Så även i fallet Bengt Olof som är och förblir en otäck typ, filmen igenom. I barnens värld finns föga plats för förståelse för en tyrann, alla som någon gång råkade hamna i "de andra barnens" kvarter vet vad Osten pratar om.
En liten flagga i topp för i huvudrollsinnehaverskan Emelie Ekenborn vars brinnande ögon i uttryckslöst ansikte berättar mycket om ett barns utsatthet. Samt för Simon Norrthon som ger vansinnet ett nytt dreglande ansikte.
Skådespelare:
Regi:
