Det är inte första gången Lew Walleces roman Ben-Hur: en berättelse från Kristi tid filmatiseras. Fredo Niblo gjorde det redan 1925. Mer känd är kanske William Wylers film från 1959, där Charlton Heston spelade den judiske prinsen Judah Ben-Hur som döms till ett liv som galärslav efter att ha trotsat romarna. En tre och en halv timme lång mastodont som elva Oscars till trots är mest minnesvärd för nio spektakulära minuter hästkapplöpning. Och så den kitschiga homoerotik signerad Gore Vidal som effektivt avväpnade storsvulsten.
Hästkapplöpningen står i fokus även 2016. Så till den milda grad att filmen tar vid precis innan dödsracet mellan Ben-Hur (Jack Huston) och romaren Messala (Toby Kebbell) ska inledas. Med den utgångspunkten hade kanske något stramare kunna åstadkommas. Kapplöpningen tycks ju vara hela incitamentet för att överhuvudtaget göra filmen. Så varför inte lägga ut den i fragment och på så vis invertera berättelsens proportioner. Mer spänning och mindre melodram.
Istället hoppar Timur Bekmambetov åtta år tillbaks i tiden, inledningsvis med hjälp av Morgan Freemans berättarröst (suck), för att utan finess berätta den mediokra storyn om hur de två adoptivbröderna kom att bli dödsfiender.
Efter sju svåra år viskar Jack Hustons Ben-Hur som Christian Bales Batman, men ser ut mer som en kristen rocksångare. Redo att utkräva hämnd, och coachad av Morgan Freeman i vita dreadlocks (suck), förstår han att arenan är den enda plats han har en chans att komma i närheten av Messala som blivit Pontus Pilatus poster-boy. Så låt för all del spelen börja.
År 1959 utgjorde det vida formatet Panavision ett praktfullt tekniskt dragplåster som skulle locka publik en masse. Det var ett ekonomiskt och estetiskt framgångsrecept. 2016 får vi kort och gott nöja oss med dussintal 3D, och knappt har dammet lagt sig innan filmens flyktiga behållning ersatts av upplösningens kristliga quick fix. Dessutom utan en glimt av förskonande kitsch, oavsiktlig eller ej. Vad som kvarstår är pur och simpel dålig smak. Men hur, undrar man.
