Medlemmarna i Odd Future har redan börjat signera solodeals med olika skivbolag, men som grupp står de fortfarande utan avtal. Något de inte lär göra länge till då både Jay-Z och Diddy vill signa gruppen till sina respektive skivbolag. Vilket är wow, kul och allt det där.
Men ärligt, jag känner hur ambivalensen inför Odd Future som fenomen börjar ta över. Yonkers, och Sandwitches i mindre utsträckning, är en välbehövlig dos genialt mörker i en hiphopvärld som åtminstone mainstreammässigt präglas av glättighet. Och Frank Ocean, gruppens mest talangfulla medlem, har länge skrivit låtar åt stora namn och har nu något på gång med Beyoncé.
Men som kollektiv har de för stor tilltro till ordet "fuck". De tror att chocken över att se en grupp unga, svarta manboys som åker skateboard och uppträder som ett metalband på scen ska räcka även i det långa loppet. De flesta är 19 och yngre och man märker att de är barnsliga. Trots att det de har åstadkommit hittills är fantastiskt och smått otroligt tror jag att de behöver visa fler sidor av sig själva och sin musik för att lyssnare inte ska tröttna.
Mycket hänger på underbarnet Tyler, The Creators Goblin som släpps i maj. Är det mer av samma, tröttsamma referenser till våldtäkter och en testosteronstinn tävlan om vem som kan rappa om mest äckel, då hoppar jag av tåget. Får vi däremot se mer av det kreativa textförfattandet som var Yonkers, mer av det självsäkert avskalade beatsen som var Bastard och en större mognad utan en minskad vi-gör-det-på-vårt-sätt-attityd, då jävlar ska jag reppa Odd Future.
