När Julia Holter låter som bäst, i spåren Feel You och Everytime Boots, påminner hon lite om Amason blandat med Cats on Fire och Kate Bush när hon hade sin storhetstid, fast mer symfoniskt och teatralt. I andra stunder är det för mycket experimentell konstjazz, dimmigt jammande och kulissmusik. Flera låtar är imponerande sceniska, med vackra, målande ljudinslag. Något som samtidigt blir lite av ett problem, eftersom det får skivan att kännas mer som ett soundtrack än ett fristående verk.
