Halva bokhandeln består av skildringar av att bli ghostad. Kristoffer Viitas debutroman är en Tarantino-inspirerad Onlyfans-dystopi som utspelar sig i det soliga Kalifornien.
Det är torsdag. Klockan är ett. Den Los Angeles-baserade frilansjournalisten Kristoffer Viita är lyckligt ovetande om att recensenterna ska lustmörda hans debutroman i morgon. Han vet varken att Saga Cavallin ska skriva att det är ”anmärkningsvärt att förlaget släppt igenom en roman i så bedrövligt skick” eller att Valerie Kyeyune Backström ska kalla den ”en perfekt julklapp till alla kvinnohatare”. Han tycks heller inte veta att vi kommit överens om att äta lunch, för när jag kommer till vårt avtalade möte på caféet Älskade traditioner har han redan beställt kaffe och en kaka. Han frågar om jag vet någon som behöver hyra en lägenhet i Stockholm, eftersom han snart ska tillbaka till Los Angeles och hyresgästerna han haft på kroken dragit sig ur i sista minuten. Jag svarar att det är jag som ställer frågorna här.
Du har gjort något så ovanligt som att debutera med en bok som inte handlar om att navigera i Stockholms dejtingdjungel, där människor har oklara relationer i 300 sidor utan att det händer någonting. Hur resonerade du där?
– Hahaha. Det var faktiskt lite så jag tänkte. Jag läser inte så mycket böcker själv, jag är mer inspirerad av film. Men det känns som att de flesta böcker som ges ut handlar om tjejer som dejtar hopplösa snubbar i Stockholm. Det och män som skriver om ensamma män. Jag ville skriva om en stark romans där allting står på spel. Det var kanske ett cyniskt marknadstänk, men det var inte den enda drivkraften bakom boken.
Vilka fler fanns?
– Jag ville göra en story med lite nittiotalskänsla i Los Angeles undre värld. Det har kommit så många dåliga strippklubbstematiska filmer de senaste åren, typ Hustlers och Zola. De har inte haft rätt estetik som de filmerna jag gillar, typ Showgirls och Dancing in the Blue Iguana. Jag ville inte att den skulle vara ideologisk. Det skulle inte finnas något jättetydligt budskap. Man ska få bestämma lite själv vad man tycker.
Demon Time handlar om en svensk fotograf vid namn Alexander som flyttat till änglarnas stad och blivit tillsammans med stripdansösen Luna. De vill egentligen göra konstnärlig erotik, men när hans frilansuppdrag sinar tvingar han henne att dra in pengar genom Onlyfans. Begreppet "Demon time" populariserades under pandemin och refererar till de digitala strippklubbarna som uppstod på Instagram när deras fysiska förlagor inte kunde ha öppet. “Hips tick-tock when I dance / On that Demon Time, she might start an Onlyfans”, rappar till exempel Beyoncé på remixen av Megan Thee Stallion-låten Savage. Kristoffer säger att titeln också är en anspelning till Vargtimmen, Ingmar Bergmans enda skräckfilm.
Du är ju själv frilansjournalist i Los Angeles. Hur blir man det?
– Jag vet inte. Jag har hållit på rätt länge. Jag bodde i New York ett tag också. Eftersom jag gör många filmgrejer kändes LA rätt bra. Man får hoppa på alla jobb. No days off. Det är det enkla svaret. Att aldrig ta ledigt är framgångsreceptet.
För mig känns tanken på att dra dit och bara lita på att det ska lösa sig främmande.
– Man kanske måste vara lite naiv. Det är nog bra att inte veta hur jobbigt det är. Man måste försöka glömma allt man vet om vilka svårigheter som finns.
Har du fantiserat om att bli författare länge?
– Jag skrev faktiskt en bok innan det här som det aldrig blev något av. Jag har tänkt att jag måste hitta något annat att göra än journalistiken, eftersom den håller på att nedmonteras på alla plan.
Då valde du den lukrativa bokbranschen?
– Haha, ja. Men det är det enda jag kan göra. Det är väl det eller att gå in i någon slags reklamtillvaro och bli copywriter.
Det vill man ju inte.
– Jag vill inte det i alla fall. Jag tänkte på boken ganska mycket som en film. Jag vet inte hur lång tid det tog för dig att läsa den, men förhoppningen är att det ska gå snabbt.
Jag kan meddela att du har lyckats. Jag läste de 100 första sidorna i ett svep. Sedan läste jag resten samma kväll.
– Vad skönt att höra. Folks attentionspan är så jävla kort nuförtiden, så det måste finnas någonting som upprätthåller intresset hela tiden. Jag vill också att det ska vara en bok som är boken som din lärare inte vill att du ska läsa. Det ska kännas lite förbjudet. Det är ofta den typen av böcker, filmer och musik som jag själv gillar. Men jag tycker inte att det finns så mycket sådant i Sverige.
Hur bar du dig åt för att det skulle vara intressant hela tiden?
– Det är bra att ha ett konstant flöde av sex, våld och droger. Och så gjorde jag huvudpersonerna osympatiska. Framförallt pojkvännen. Det är den typen av karaktärer som jag gillar att läsa om.
Hur baserad på dig är han?
– Ganska mycket ändå. Jag har tagit mitt och min tjejs liv och gjort det värre. Mycket av det som händer i boken är saker som har hänt, eller hänt till hälften. Grannen som jobbar inom mode och hiphopvärlden men också är intresserad av nazistestetiken på något edgelord-sätt finns på riktigt. Jag skrev honom innan Kanye West flippade ur totalt. Det var flera sådana saker jag hade lite tur med. Det var samma grej med Onlyfans-pimpandet, jag började skriva om det innan Andrew Tate blev världens mest googlade person. Det känns som att det kommer bli en större grej i kulturen och ett mer förekommande problem i många relationer.
Är Onlyfans-pimpandet också hämtat ur verkligheten?
– Lite grann. Men det är förstärkt. Min tjej är pensionerad exotic dancer. Och hon har haft Onlyfans. Däremot var inte jag någon pimp som tvingade henne att ha det. Det blev snarare en livlina under pandemin. Men jag tänkte att det skulle bli mer spännande att läsa om jag gjorde det lite mer osympatiskt.
Hur träffades ni?
– Ungefär som i boken. Först på Tinder, sen Bumble. Hon ville att jag skulle bjuda henne på middag. Det är någon amerikansk grej, att man måste bjuda på middag hela tiden. Jag lyckades övertala henne att vi bara skulle dricka drinkar. När jag beskriver det i boken ville jag få till någon slags True Romance-känsla, att man bara blir galet kär direkt. Kanske i motsats till Tinder-romanen, där det verkar vara mycket ”kanske” och ”inte vet jag”.
Var det svårt att kombinera bokskrivandet med frilansandet?
– Det var jävligt krångligt. No days off, som sagt. Det var bara att kötta igenom frilansuppdragen så att jag bara kunde ägna mig åt boken några dagar i veckan. Jag hade aldrig kunnat skriva den om jag haft ett heltidsjobb på ett kontor. Jag kan inte fatta hur Jens Lapidus skriver efter jobbet. Det går inte för mig. Jag måste skriva tidigt på morgonen.
Jag har faktiskt tänkt hela på förmiddagen hur det kan vara möjligt att öppna kontorslandskap är den etablerade arbetsformen. Jag tror det skulle vara bra för Sveriges BNP om alla hade varsitt kontor.
– Verkligen. Mina föräldrar var också journalister. De hade egna kontor. Jag kommer ihåg när jag hälsade på dem på jobbet att jag tyckte det verkade härligt att ha ett eget kontor. Det går inte att tänka på det kreativa sättet när man har folk omkring sig. Jag ville kanske ta en paus och läsa en bok eller se en film och bli inspirerad. Men det går inte när man sitter på det sättet. Det är ett helvete. Man måste nästan vara helt ensam.
Har du fått någon respons än?
– Jag har fått jättefina dm från folk som har gillat den jättemycket. Det känns svinkul. Jag har blivit glad över att det inte bara är från killar. Det har mest varit killar. Men flera tjejer också. Jag har undrat om boken kommer funka för en kvinnlig läsare. Jag vill gärna att den ska göra det, för det är ju de som läser. Jag vet inte om män läser så mycket överlag. Därför kändes det viktigt att ha med mycket relationer i boken och att den inte bara är en våldsfantasi.
I säljtexten nämns Quentin Tarantino. Det är modigt. Risken är att det blir som när Anitha Clemence gick ut och sa att hon skulle göra en svensk version av Seinfeld.
– True Romance, som han skrev manus till, har varit en stor inspirationskälla. Och Natural Born Killers. Våldet som förlösande kraft. Hämnden som dramaturgisk motor. Folk som ljuger och utger sig för att vara någon de inte är. Det finns också många insprängda låttexter i boken som ska förstärka atmosfären och ge ledtrådar till handlingen. Det är Tarantino en mästare på.
Det jag undrar är egentligen om du var rädd för att inte leva upp till förväntningarna det skapar.
– Jag tänkte nog bara att det måste bli världens bästa bok när jag började skriva den. Jag tänkte kanske inte just att det ska bli en svensk Tarantino. Jag lutar mig mot att det är förlagets beskrivning, och att den kanske är korrekt.
Okej, men om man bortser från den exakta formuleringen och bara tänker på faktumet att du är en svensk som skrivit en actionspäckad bok som utspelar sig i Los Angeles undre värld. Utifrån den informationen är det väldigt nära till hands att tänka att det är en fånig bok. Det är något provocerande med det.
– Absolut. Det är ganska svårt att skriva något som inte är fånigt. Om det finns några potentiella haters får man försöka göra en tillräckligt tung bulldozer som bara kör över dem.
Tage Danielsson har sagt en av de bästa sakerna jag hört om skapande: ”Man ska inte ge publiken det publiken vill ha, man ska få publiken att vilja ha det man allra helst vill ge”.
– Det är ett bra säg. Eftersom boken inte riktigt faller in någon tradition i svensk populärkultur blir det nästan som att jag måste skapa en ny marknad. Jag vet inte om boken kommer funka i min mediakultur-bubbla, men jag har nog inte tänkt att det måste göra det heller. Jag vill helst nå folk som gillar action. Sedan får vi se om någon annan gillar den. Jag har inte siktat in mig på någon smal litterär målgrupp.
Alexander tycker att Sverige är fullt av npc:er och att svenskar älskar allt som är mediokert. Är det din egen Sverigebild?
– Så är det. Det stämmer väldigt bra. Håller du inte med?
Jo.
– Det där är också ett lite cyniskt marknadstänk. Man måste dissa Sverige lite för att bli läst. Jag har bott så länge i USA att jag har blivit acklimatiserad till deras kultur. Därför är jag egentligen inte så brydd eller störd av Sverige. Men jag tror att det blir mer intressant för läsarna om det framgår att han är en svensk som befinner sig i ett främmande land.
Kommer du skriva fler böcker?
– Definitivt. Nu vet jag att det går. Det är det som är det svåra med första boken, man vet inte ens om det går att skriva en bok. Jag är så extremt lättad över att det faktiskt gick. Nu vill jag bara skriva nästa. Jag vet inte om det kommer att bli en direkt uppföljare. Det kan det bli. Men jag har också en annan idé, som jag inte ska avslöja. Jag kan säga att den utspelar sig i fast fashion-världen. Än så länge är det bara anteckningar i telefonen. Det måste bli mer.
