Nick Caves förra album Skeleton Tree var i allt väsentligt ett dokument över chock och kris, visserligen till stora delar skrivet innan hans femtonårige son Arthur störtade mot sin död vid klipporna i Brighton men inspelad mitt i Nick Caves omedelbara chock över förlusten. Den var närapå omöjlig att lyssna på och ännu svårare att recensera utifrån estetiska avväganden, åtminstone där och då, mitt i chocken. För min del valde jag att skriva om men inte betygsätta skivan, med motiveringen att det inte går att kvalitetsbedöma akuta sorgeuttryck.
