SVT:s storsatsning är ett drabbande drama men som inte når ända fram.
En dag vaknar Jenni upp och märker att hennes fem veckor gamla spädbarn har försvunnit. Hon är ensam i lägenheten med sin hörselskadade dotter Nicole. Hennes man Salle är också borta. Har han tagit med sig Lukas? Men varför svarar han inte när hon ringer?
Öppningsscenen i Snöänglar är alla föräldrars värsta mardröm. Att förlora sitt barn och därtill inte kunna skylla på en främmande kraft, utan bara sina egna tillkortakommanden som förälder. Jenni har ingen aning om vart Lukas är, och inte Salle heller visar det sig.
Josefin Asplund och Ardalan Esmaili gör urstarka rollprestationer som det unga paret som inte riktigt mäktar med den familjesituation som de plötsligt befinner sig i. Jenni är mamman med förlossningsdepression och missbrukarhistorik, medan Salle är den kämpande farsan som är beredd att göra allt – ja, kanske lite för mycket – för sin familj.
Det bultande hjärtat i Snöänglar är ett drabbande familjedrama, men sidohandlingarna om otrogna snutar och oroliga socialarbetare engagerar inte lika mycket. Sammantaget blir Snöänglar en välspelad historia med höga toppar och jämtjocka dalar.
