Ridley Scott och Aaron Guzikowskis epos om mänsklighetens sista hopp är den bästa sci-fi-serien på många år.
Tyckte du att Alien-föregångaren Prometheus var en rykande hög med pretentiös skit? Håll min framtidsöl, hälsar Raised by Wolves. Här får du i princip alla teman som någonsin existerat serverat på ett högtekonologiskt rymdfat.
Skapelsemyten, förbjuden kärlek, föräldraskapets krav och tillkortakommanden, religion som tröst och boja, meningen med livet, pliktens pris, civilisationers födelse och fall. You name it. Allt härligt förpackat i en postkolonial, postapokalyptisk, posthumanistisk sci-fi-soppa. Det är, som du hör, helt förträffligt!
De ateistiska androiderna Mother och Father landar på den främmande planeten Kepler-22B där de ska fullfölja uppdraget att på artificiell väg producera och sedan uppfostra de sista människobarnen. Svårt sargad av utdragna krig mellan militanta ateister och rabiata sektmedlemmar står mänskligheten inför en biologisk fabriksåterställning, med allt vad det innebär. Och allt går enligt plan, tills den Mithraiska kyrkans rymdark en dag gör sig tillkänna på himlavalvet.
Både upplägg och tonalitet för tankarna till Ridley Scotts mästerverk Alien och Blade Runner, och Mother och Father ser ut att vara släkt med dem på USCSS Nostromo och replikanterna som drömmer om elektriska får. Vilket givetvis har att göra med att Ridley Scott är producent och dessutom har regisserat de två mästerliga första avsnitten. Ja. Mästerliga. Raised by Wolves må vara en salig röra av Stora Idéer, men det är också vad Stor Sci-fi ofta är.
Än mer imponerande är att det ror sina storslagna ambitioner i hamn. Raised by Wolves drar sig inte för teatrala skådespel, skyhöga insatser och monologer om mänsklighetens överlevnad. Men det gör så utan att att döva det mänskliga hjärtat som slår som en takttrumma genom berättelsen.
Det är så här sci-fi ska göras!
