För puritanerna är kanske sjukhusseriens guldålder andra halvan av 90-talet när Michael Chrichtons allt mer romanliknande skapelse Cityakuten stod på sin topp. Det där har jag tyvärr aldrig riktigt förstått, faktum är att det först är nu när det kommit in några lite mindre väluppfostrade elever i klassen (House, Scrubs, Green Wing) som jag på allvar kan tänka mig att lägga ett par kvällar i veckan på shuntaction och bensår. ABC:s framgångsrika Grey's anatomy surfar vidare på genrens bull market, inte så mycket genom udda grepp och knasiga karaktärer. Det är snarare rätt så mycket rakt av en Desperate housewives med röntgensrumssex istället för hunkiga trädgårdsmästare. I centrum står den Rene Zellwegervimsiga Meredith (Ellen Pompeo), förstaårsstudent på det fiktiva toppsjukhuset Seattle Grace Hospital. Redan tidigt får vi veta att Merediths mamma är en framstående kirurg och att den stiliga Dr Derek Shepherd som hon regelbundet brukat ligga med snart blir hennes handledare. Dukat bord, med andra ord, för självrannsakan, intrigmakeri och livsläxor. Inte minst som hennes temperament ofta påminner mer om Sex and the citys odrägliga relationsbulimiker Carrie än någon ur Housewives-stallet.
Det är alltså andra ord inte i prestigefacket som kommer Grey's anatomy opererar. De medicinska teknikaliteterna får aldrig skymma sikten för själva orgie- och tissel tasselagendan. Felfinnaren i dig kan säkert uppmärksamma massa stereotypier (som att Merediths skitsmarta sidekick såklart är kines: Sideways-bönan Sandra Oh). Men som guilty pleasure-såpa är det drivet och förbluddande troget sin idé.Stad:
