Simpsons-skaparens nya serie är en fet besvikelse.
Få populärkulturella fenomen har haft lika stort inflytande på vår samtid som Simpsons. Matt Groenings snart 30-åriga tecknade serie om den dysfunktionella gula familjen med samma namn lyckades fånga både 90- och 00-talets zeitgeist i en flaska, även om den på senare år har bleknat och nu lever på gamla meriter. Att Groening inte är en one trick-pony visade han med sci-fi-komedin Futurama som stundtals snuddade vid Simpsons höjder.
I Disenchantment har han bytt bort Simpsons småstadsidyll och Futuramas vintergata mot ett fantasyrike där trädgårdstroll krigar mot jättar och kungar och prinsar har sex med valrossar (i tron om att de är sjöjungfruar). Vi träffar den bångstyriga prinsessan Bean som inte vill bli bortgift, den kedjerökande kattdemonen Luci och godisalven Elfo som blivit fördriven av sitt folk. Och till skillnad från Simpsons har Disenchantment anpassats till det strömmande formatet med längre avsnitt och en större berättelse som spänner över hela säsongen.
Men efter ett par tre–fyra avsnitt blir det uppenbart att något saknas. Skämten. Nej, inte bara skämten. Fantasin. Det finns inte ett ögonblick i Disenchantment som inte går att räknas ut på förhand. Dessutom finns här inga karaktärer som kan jämföras med Homer, Bender, Ralph Wiggum eller Zoidberg. Det enda Disenchantment har som Groenings äldre skapelser saknar är en generös Netflix-budget. Men under de påkostade effekterna ekar det tomt.
