Först och främst: Jag är en av typ 3 till 4 personer i det här landet som inte gillar Vita huset. Visst, även jag kan sugas in av av de grymma skådisarna och den rappa dialogen, men det slutar ändå med att jag mår lite illa av all patriotisk dynga om vad det betyder att vara amerikan. Commander in chief, som handlar om vad som händer när USA får en kvinnlig president, går i samma spår. Även här porträtteras presidenten som en genuin, familjekär och intellektuell person som oroar sig lika mycket för landets framtid som för sina barn. Och även här störs man som tittare av flaggviftarmusik och plattityder om the greatest country on earth. Ändå bjuder Commander in chief på några överraskningar. Inte minst är Geena Davis utmärkt som president Mackenzie Allen. Hon har tonat ner sin snyftiga framtoning och känns fokuserad och naturlig. Hennes nemesis, Nathan Templeton, spelad av Donald Sutherland känns däremot endimensionell och allt för uppenbar i sina härskartekniker. Oundvikligen bakas lite "män är från mars och kvinnor är från venus"-retorik in, men tyngdpunkten ligger lyckligtvis på politiken och inte på medarbetarnas relationer. Självklart är det dock i just de scenerna jag känner mig som mest osäker. För även om det ofta är ganska spännande så kan jag inte undgå känslan av att det är lite farligt att porträttera personen som har fingret på den röda knappen så här oskyldigt. Oavsett om det är en man eller en kvinna.Stad:
