Zola Jesus är aktuell med nya albumet Arkhon, en något deppig men mycket vacker samling låtar som rör sig i gränslandet mellan konstpop, industriell rock, syntpop och goth. En spännande och unik blandning med andra ord.
Hennes tidigare album har varit soloprojekt där hon jobbat perfektionistiskt kring estetiken och soundet, men på nya släppet har hon bjudit in samarbetspartners, producenten Randall Dunn, känd från Sunn O)), och trummisen Matt Chamberlain (David Bowie och Fiona Apple).
Det är en mycket berörande lyssning. Här möts låga pianotangenter och drönande elektroniska basar. Trumslag från bongotrummor möter glitchande beats. Och hela tiden finns Zola Jesus röst med, ibland i bakgrunden, ibland längre fram i mixen. Men hela tiden dränkt i reverb och med en sorgetygnd stämma. Det låter lite som Florence + The Machines onda tvilling - det är toppen!
Vissa av låtarna har melodier som inte direkt fungerar som hits, de vill de givetvis inte heller, men däremot tyckte jag mest om de mer ”poppiga” låtarna: Desire och Do That Anymore.
