Den som är svag för folkpop, ambivalens och jazzvibbar gör rätt i att spana in Wilma Nea. Den värmländska artisten släppte sin första EP för ungefär två år sedan, och har sedan dess släppt enstaka singlar här och där.
På sitt nya album bjuder Wilma Nea på harmoniska melodier som får tankarna att vandra till Fiona Apple och Kate Bush. Dessutom är det tydligt att Regina Spektor har varit en stor inspirationskälla. Inte minst på singeln Stoked, som glimtar mot Regina Spektors Us.
This Too Shall Pass är ett passande namn för albumet. Musiken är lagom dyster, lagom uppmuntrande. Samtidigt vaggar Wilma Neas röst in oss i en känsla av trygghet, inte minst när hon sjunger Slow Like Dance. En sårbar berättelse fylld med fyndiga textrader, som får det att knyta sig i magen på ett behagligt sätt.
På det stora hela är det här ett väldigt fint album, men om jag ska slå ner på något är det faktumet att det stundvis känns som att det saknas en topp – eller något som rycker tag i en ordentligt. Allt är väldigt bekvämt och tryggt. Ett steg framåt för Wilma Nea skulle kunna vara att våga experimentera och tänja på sina gränser.
