Att jämföra samtida artister med Joni Mitchell är inte särskilt produktivt längre, för det tycks varje skivbolag vilja göra numera med sina nya singer/songwriters. Men ska man göra det någon gång så vill jag ändå reservera den rätten för amerikanska Natalie Mering, mer känd under sitt artistnamn Weyes Blood. Hon har samma förmåga att göra storslaget vackra, välskrivna och tidlösa ballader, en talang få besitter.
Mering debuterade 2011 med artistnamnet taget från romanen Wise Blood skriven av Flannery O'Connor. Men det var först 2019 som många fick upp ögonen för henne, när albumet Titanic Rising släpptes. Lyssnar man på hennes tidigaste musik är det svårt att förstå hur hon hamnat där hon är i dag, särskilt noise-musiken hon gjort i olika bandkonstellationer. Det är en tanke hon själv delar. Att anamma det feminina och vackra på det nya albumet blev därmed ett motstånd i sig, säger hon till The Guardian, något som enligt henne krävde mer mod än hennes tidigare hårda musik.
Hon är definitivt musikaliskt flerspråkig, men för varje projekt har musiken blivit mer mjuk och nära. Den melankoliska sinnesstämningen är den ständiga röda tråden, men den har tagit sig olika uttryck. Även hennes första soloprojekt var likt banden stökiga och spöklika. Nu har det psykedeliska blivit behagligt och drömskt. Lite som en mer modern Enya.
And In The Darkness, Hearts Aglow är hennes femte album och utan tvekan hennes bästa hittills. Det är den andra delen i en trilogi som började med Titanic Rising. Medan det förra albumet tycktes flirta med 70-tal är det nya mer samtida, och anammar det sammetslena fullständigt. Det är olika typer av dystopiskt, men nu är musiken också tydligt färgad av kärlekslåtar. Soundet är romantiskt och sagolikt utan att någonsin bli smörigt eller för mycket. När till och med harpor adderas är det inte krystat för en sekund. Ibland hintar det till sakral musik och psalmer, särskilt i arrangemangen av hennes röst i olika register som växer till körverk.
Albumet är tydligt färgat av de senaste åren och syftet är att bearbeta det traumatiska i vår samtid. Musiken är på många sätt tung, det märks särskilt i skivans mitt, men det balanseras för det mesta upp. Det är tack vare att albumet fått en filmisk glans över sig, ljudlanskapen är både fängslande och hypnotiska med utsvävande harmonik. Musiken är både lättlyssnad och väl utarbetad.
Projektet Weyes Blood har verkligen inte varit en framgång över en natt, men så hade det nog inte heller blivit så här bra om det inte långsamt fått sjuda sig fram till den här skepnaden. Nu väntar den avslutande delen av trilogin som utlovats vara mer hoppfull, det ska bli intressant att se om Mering kan lämna melankolin bakom. För det är ju det hon gör bäst.
