Efter ett uppehåll på drygt fyra år och två nya medlemmar senare är Westkust tillbaka med deras bästa skiva hittills. Bandet kombinerar stökig shoegaze med polerad och mjuk pop på ett otroligt sätt. Det självbetitlade albumet är rastlöst och energiskt, och får mig att längta så kopiöst mycket efter våren. Dvs om den klassiska säsongs-depressionen inte kickar in och gör en handlingsförlamad under en hel årstid, am I right.
Westkust fortsätter att påminna om Best Coast, både i namnet och i soundet, men är snäppet vassare än många indieband där ute just nu. Alla låtar på skivan är perfekta i sin skitiga estetik och min absoluta favorit är Cotton Skies. Och hur cool är inte sångerskan Julia Bjernelid egentligen? Hon sjunger så obrytt och avslappnat, det får mig att vilja vara en mindre neurotisk person.
