Jag minns än i dag första gången jag hörde Brown Eyed Girl. Bilradion spelade “tjalala” och det kändes omöjligt för mig att inte nicka i takt med huvudet. Då var jag bara drygt tio år gammal, men sedan dess har jag haft en svag punkt för soul-doktorn Van Morrison.
Trots det får jag mer eller mindre magont så fort han släpper ny musik. Praktexemplet är tidigare albumet The Prophet Speaks, som kändes som en enda stor röra av gubbtralleri. Därför är jag ytterst tveksam när jag låter datormusen klicka igång Latest Record Project Volume I.
Inledningen är lovande. Introlåten (med samma namn som albumet) är precis sådär konstnärligt småskruvad, men ändå mysig, som jag vill höra från Van Morrison. Dessutom är den åldrande rösten mer närvarande än på länge.
Totalt finns det 28 låtar på albumet. I ungefär två timmar varvar Van Morrison mellan blues, jazz och soul. Gitarren och pianot är återkommande element. Stundvis ökar tempot, stundvis dämpar det sig. Den stämningsfulla musiken känns som den ligger rätt i tiden.
Dock finns det ett problem, som är svårt att förbise. Ju längre du lyssnar desto mer uppenbart blir det att 75-åringen är en surgubbe. Det är sedan tidigare känt att artisten ogillar restriktionerna. Något som han inte hymlar med i sina låtar. Förutom pandemin befinner sig även sociala medier och pressen i skottgluggen. Ta bara den osmakliga låten They Own The Media eller cringiga Why Are You on Facebook.
Textraderna, som ibland är på gränsen till konspirationsteoretiska, är svåra att värja sig ifrån. Van Morrison hade gjort sig själv en tjänst om han hade tonat ner sin pensionärsilska. I så fall hade det nya albumet kunnat landa rätt. De riktigt bra låtarna drunknar tyvärr i allt gnäll.
