Det tråkiga med att en skiva tar tid är att de flesta av låtarna hinner släppas som singlar först, vilket förvandlar själva albumet till något av en uppsamlingsplats. Så är det med TR/ST:s första album på fem år - av de åtta spåren är det bara tre som är helt nya. I gengäld kommer det ännu ett album senare i år, där de låtar som inte passade in i den här konstellationen får plats.
The Destroyer 1 är trots detta övervägande utmärkt. Det är även den lugnaste skiva som Robert Alfons hittills gjort, med de vackra balladerna Gone (80-talskärlekslåt och syntig powerballad) och Wake With (Twin Peaks-visslande och följsam) som höjdpunkter. Däremot saknar jag den ovanligt avskalade och nästan akustiska låten Destroyer som borde varit given på skivan.
Det är ovanligt att Alfons sjunger så måttfullt som här, och med så få elektroniska effekter. Vanligtvis kastar han sin röst från det högsta, ljusaste till det avgrundsmörka och tillbaka igen. Nu är det egentligen bara på Unbleached som de frostiga The Knife-slingorna kommer fram och på Grouch som det blir dramaschlager. Bicep är mest lik hans två tidigare skivor, med många klubbiga lager och industriella inslag. Det ska bli oerhört spännande att höra vad The Destroyer 2 har att bjuda på.
