Lyssnar du på rapmusik för rappen har du kommit fel. Travis Scott är så pass inkapabel som rappare att man utan att överdriva skulle kunna påstå att den här debuten inte innehåller en enda replayvärdig rad från huvudpersonen. Istället sitter Scotts talang i hans kapacitet som producent, i hans kraftfulla utstrålning, i hans förmåga att väva in autotunekryddad melodi i den bastunga trapmusiken och i hans till synes vidunderliga självförtroende. Ett självförtroende som här speglas i den minst sagt imponerande gäst- och producentlistan.
Men även om Scott själv på särskilt mörka I Can Tell uttrycker att inte vill ses som en rappare, blir han bland alla klart lysande stjärnor nästan reducerad till en hypeman. En DJ Khaled med en artistisk vision. Kanske är det inte bara talande för skivan, utan för hela den här rapgenerationen, att Justin Bieber står för en av de mer minnesvärda insatserna på detta lika kaxiga som hierarkiskt bisarra album?
