Usch för julskivorna med tröttsamma "tolkningar" av samma gamla käcka standards. Bah för alla "nyskapande" julskivor. Och så ett lågmält men desto mer innerligt hurra för Tracey Thorns vemodiga julskiva, som gör alla andra julskivor överflödiga.
Nå, kanske inte för alla, för Tinsel and Light handlar väldigt lite om den där fryntliga och traditionella familjehögtiden som många ändå verkar vilja skapa en illusion av vartenda år. Hennes urval jul- och vintersånger är hämtade ur Stephin Merritts, Randy Newmans, The White Stripes och Sufjan Stevens kataloger, och har det gemensamt att de inte sväljer Arne Weise-/Coca-Cola-/Disney-föreställningen om julen. De handlar snarare om ensamhet, besvikelse, längtan, men de förmedlar också kraft och styrka till exempel i en bedårande tagning av Dolly Partons Hard Candy Christmas.
Bedsit Disco Queen heter den självbiografi Tracey Thorn släpper om ett par månader, och titelns mix av oglamorös vardag och glittrande fest fungerar också utmärkt som beskrivning av hennes musik. Hon rör sig mellan det akustiskt avskalade och det elektroniska med en vemodig grace som även i sina mest uppklädda ögonblick känns Londonskt radhus-hemtrevlig. När hon bjuder in en åttiotalsikon att sjunga Lows Taking Down the Tree tillsammans med väljer hon den hyperradikala Green Gartside från Scritti Politti. Livs- och Everything But The Girl-partnern Ben Watt finns med där det behövs (på vinylutgåvan får vi dessutom en cover av deras egna 25th December), och i julstämningens anda men lite out-of-character i relation till skivans stämning sjunger också deras tre barn kör i en låt. Tillsammans med lite bjällror är det väl det enda som påminner om traditionella julskivor, och just det tillsammans med Tracey Thorns inneboende starka stillhet är de två främsta skälen att välja bort både släkten och Kalle Anka för att istället fira den stundande högtiden tillsammans med Tracey Thorn.
