Tolv låtar på mindre än tolv minuter. Och då talar vi inte om vansinnesutbrott till hardcorepunk eller grindcore, inte alls. Vi talar om utsökta powerpopkonstruktioner med bedårande verser och övertygande refränger på rentav Teenage Fanclub-nivå. Vi talar om auktoritära Thin Lizzy-tvillinggitarrer och avvägda och utsökta gitarrsolon. Men vi talar inte om särskilt mycket av vardera per låt - varav den längsta är 92 sekunder lång och den kortaste 25 sekunder - eftersom den kaliforniska popfinsmakaren Tony Molina inte tror på att dra ut på något som redan är fullkomligt. Det har han rätt i, och valet mellan att ägna en timme åt att lyssna en gång på vilken annan nyutkommen skiva som helst eller fyra gånger på det här mästerverket är självklart.
