Det är kanske främst för sina genomarbetade och känslomättade musikvideor som kusinerna Guillaume och Jonathan Alric i The Blaze fått uppmärksamhet. Men själva musiken är så bra att den klarar sig lika väl på egen hand, vilket blir uppenbart på debutskivan.
Musikaliskt befinner sig fransmännen i något slags post-Ed Banger-miljö, med mjukt klubbiga, dubbiga och melodiskt elektroniska låtar. Rösterna är twistade för att låta likadant och det är bara på She som Jonathans riktiga tonläge hörs, ljusare och mer truligt.
Jag gillar de drivna och nerviga låtarna bäst, där det ligger något gäckande under ytan. Som Breath eller Rise, men även sorgset vackra Queens och nämnda She, som har en annan närvaro i tonläget. Det är också fint att det ligger ett slags Lejonkungen-vibe över soundet. Ett par av spåren är lite för anonyma eller drar för mycket åt just dancehall-hållet, även om det inte är det albumtiteln anspelar på.
Men det är en mycket skickligt komponerad skiva, där låtarna disponerats som ett soundtrack. Filmen är närvarande även utan bild.
