Det är alltid en lättnad att höra dessa jänkare spela sin melodiska death metal. Nog för att den är modern och frossar i teknikaliteter, men det sker alltid i effektiva kompositioner där koffeinstinna riff med anor i King Diamond och Arch Enemy slåss om uppmärksamheten.
Det ska sägas dock att trummisen Alan Cassidy har en tendens att överspela, vilket tyvärr emellanåt helt pajar bandets groove. Bandet må inte ha det som sin högsta prioritet då hastighet oftast är ledstjärnan, men det ständiga uppvisningsliret kan få den mest erfarne lyssnaren att bli örontrött emellanåt.
Dock är detta nionde verk utan tvekan bandets bästa hittills. Det märks att de medvetet försöker hitta flera vägar framåt för att lyfta dynamik och variation. Den melodiska ådran förstärks även av 2016 års nytillskott Brandon Ellis, som ofta stjäl scenljuset med sin bländande förmåga att dra av riff och solon som du inte trodde var möjliga.
