Jag har alltid sett Temples som Tame Impalas beundrande småbröder. De verkar nu även ha träffat på MGMT på släktträffen och blivit småsyskonen som studerat och överlistat alla som delar samma musikaliska blodsband. Med hjälp av färre redskap och inte fullt lika komplicerad produktion har de uppnått samma kaliber som sina föregångna förebilder — de synthdrivna melodierna är nog för att sätta Temples i styre av en ny era av psych-rock. James Bradshaws styrka är inte bara rösten, som låter som en naturlig beståndsdel av varje instrument, men även en melodisk skicklighet som kommer att få dig att nynna i minst tre dagar.
Med en trip till både rymden och 70-talet i samma veva skulle Volcano göra sig lika bra i Alien som valfri Disney-film och lika bra på Woodstock som Coachella. Känslan av “less is more” omger lagren av synth-gitarr-trummor men med inledningen av varje låt föds den mentala bilden av en skärande ljusshow och en skrikande publik som väntar ivrigt i festivalnatten. Temples är här för att ta över allt de kommer åt.
