Swamp Dogg, eller Jerry Williams Jr som han egentligen heter, har gjort skivor sedan 1960. Gammal rock’n’roll, klassisk soul och träskvadande gammal rhythm ’n’ blues har varit hans valda genres, och ju äldre han blivit desto skitigare och mer självironiska har hans texter om sina kommersiella tillkortakommanden blivit.
Nu har han hunnit fylla 76 år, och plötsligt kan så allting till slut ändras för Swamp Dogg, tack vare några yngre tillskyndare och Auto-Tune. Producerande Ryan Olson från Poliça har prioriterat de digitala möjligheterna och de elektroniska ljuden, och Bon Iver-Justin Vernon har övervakat sånginspelningarna. Det är framför allt där sensationerna ligger. Med Kanye Wests Auto-Tune-experiment som utgångspunkt tar Swamp Dogg det minst tre steg längre och applicerar röstförvrängningstekniken på precis allt som rör sig.
Kontrasten är fantastisk när sångteknologin möter tungt svårmodiga soulballader i rejält snitt från tidigt 60-talssnitt, fullt jämförbara med många av James Browns gamla King-singlar. Den är inte lika udda när Swamp Dogg sjunger svettiga sängkammarballader grundade hos Marvin Gaye, eftersom R Kelly redan prövat sådana uppdateringar, men lika effektiv. Lägg till det en hel radda smarta låtar som den friska och lättsamma p-funken i $$$ Huntin', eller ett fantastiskt roligt försvarstal för att ha Sex with Your Ex (”it takes away the tension and stops you from femling crappy”) så lever Love, Loss, and Auto-Tune upp till precis allt som albumtiteln utlovar.
”I can compete with the competition until I'm a hundred and one”, skryter Swamp Dogg själv sturskt, och det är en förutspåelse som vi bara kan hoppas kommer att besannas. Ja må han leva i hundrade år.
