När jag först satte på Soccer Mommys nya album kände jag mest: vad kul med ännu en lågmäld, alternativ indierockare som nästan viskar fram en burkig sång. Det är precis vad som saknades... Men Sometimes, Forever lyckades ta sig runt den fallgropen, åtminstone mestadels.
Det tar lite tid innan albumet kommer igång, det är först på den tredje låten Shotgun som melodierna verkligen sticker ut, och det känns spännande. Innan dess är hon ändå bra, men det är som nämnt ovan en nästintill mättad genre, tycker jag. Vi har hört det förut, glittrande och dämpade ljudlandskap med rockiga trummor och elgitarr, och sovrumpspops-vokaler som mättats ner i produktionen. När det inte lyckas bli så melodistarkt, blir det lätt endimensionellt och anonymt.
Men som tur är så blir det inte det, i alla fall inte på stora delar av det nya albumet. Mn det är inte bara för att låtarna har säregna och starka melodier. Låtarna öppnar upp för fler genrer, och hoppar från hennes klassiska indie-rock till punk-rock, shoegaze och pop. Till exempel går låten Darkness Forever åt ett eget, mörkare håll, med förvrängda ljudeffekter och släpiga trummor, samtidigt som den passar bra in i albumet.
Det känns som om Soccer Mommy på albumet Sometimes, Forever vågar testa på något lite nyare, och det är ett väldigt smart val. Hon introducerar ett mer experimentellt och bredare sound, som gör att jag inte behövde sucka åt ännu än indie-rockare.
