Slowgold - Mörkare

Patrik Forshage 00:00 22 Feb 2018

Försiktigheten och anspråkslösheten hos Mörkare är en central del av problemet. Någon trummar som om det sov sjuka spädbarn i rummet bredvid, och basen är så ihopkrupen att man vill skicka den på terapi. Finns där gitarrer anstränger de sig för att göra gott intryck på en tilltänkt svärmor, och producenten slår ut med armarna i en gest av inte-ska-väl-jag och mumlar sitt mantra ”mitt jobb är att trycka på record-knappen”. 

Allra mest försiktig är Amanda Werne själv, och det är ett av de viktigaste hindren hon har att ta sig förbi. Med klockren men återhållsam stämma sjunger hon dystra och personliga texter belysta av en ljustimma av hopp. En redaktör hade kunnat peka på var de slår över i det gymnasiala, särskilt i Mod, och någonstans till och med i nödrimmade. På samma sätt blir hennes försiktiga sätt att sjunga alldeles för ofta ansträngt med sitt milda tonfall.  

Ändå är de lågmälda delarna av skivan dess styrka. För när det någon gång blir lite ljudligare, som i Ta mig hem, gör produktionen att Amanda Wernes röst får kämpa för att göra sig hörd, och det blir forcerat och grötigt.

Amanda Werne har en gudabenådad röst kommer att göra fantastiska skivor. Men Mörkare är inte en av dem.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner