Slipknot – The End, So Far

Alexander Hasselfors 12:03 1 Oct 2022

När ett niomannaband går loss med allt vad de har i en studio så hörs det, vilket sällan är något dåligt på ett metal-album. Det är också en av de saker som gör Slipknot så speciella, och på deras senaste alster The End, So Far hålls ingenting tillbaka. Det gäller inte bara energin och det hårda i musikens framtoning, utan också det experimentella och kreativa, som här får spela en viktig roll.

I den första låten Adderall får vi höra en ganska oväntad sida av bandet. Istället för huggande gitarrer drivs den framåt av lätta trummor, bas och ett atmosfäriskt piano, tillsammans med en svävande bakgrundskör och Corey Taylor på ren sång. Det är oväntat på flera håll, för låten visar sig vara en av de bästa som Slipknot har gjort.

Efter ett lugnare intro dras ridån undan och kaoset tar över. De tre nästkommande låtarna (samtliga släppta som singlar) är dessvärre inte alls av samma kvalitet som sin föregångare, vilket är lite synd efter en så stark start. De är fulla av den brutalitet och härligt hysteriska skriksång som Corey Taylor bemästrar, men lyfter liksom aldrig.

Bättre blir det sedan. Hive Mind och Warranty är som de två hjulen på en ångvält. ”Isn’t this what you came here for?” vrålar Taylor i den sistnämnda, och svaret är att jo, det är det. Här går raseriet i sången och vansinnet från de övriga medlemmarna på högvarv, och det kunde inte ha låtit bättre.

Albumets andra halva skruvar ner tempot en aning, men håller kvar ruset från de tidigare låtarna. I Medicine for the Dead låter det som om bandet har infiltrerat och tagit över en svart mässa, och låten fastnar direkt med sin starka refräng. Den rytmiska Acidic är bredvid Adderall ett av albumets mer experimentella inslag, men också en av de stora höjdpunkterna. Heirloom är tyvärr lite för mycket slätstruken radiorock för att sticka ut i mixen, och passerar mest förbi.

Den avslutande låttrion är stark, med den episka Finale som kronan på verket. I introt hörs bas, piano och stråkar (!) medan Corey Taylor med sin mildaste stämma sjunger ”I know it’s a shame, but I gotta stay, ’cause I like it here”. Mot slutet av låten backas Taylor upp av dundrande gitarrer och en hel kör som förstärker de inledande orden.

Med den avslutningen binder Slipknot ihop The End, So Far på ett snyggt och för albumet typiskt sätt. För det är just de experimentella inslagen som är mest intressanta. De känns som en sorts fogmassa som håller ihop helheten och gör allt lite mer spännande, istället för att ge ett spretigt intryck. Men även om det är härligt att bandet fortfarande vågar laborera med sitt sound, känns det samtidigt skönt att de vet bättre än att överge det de gör bäst: att skapa rent och skärt kaos.

Skivbolag: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner