Jag undrar om det är något fel på mina hörlurar, eller om Sigrids album är ett sådant där “det här ljudet kan du bara höra om du är under 20 år”-experiment. How to let go har blivit otroligt hyllat, fått toppbetyg, och beskrivits som det bästa den norska sångerskan gjort, vilket jag har svårt att förstå.
Det är inte ett aktivt dåligt album, men stundtals väldigt platt. Musiken påminner om poppig Dua Lipa-disco, men det går inte riktigt hela vägen som det hade behövt för att det ska göra avtryck. Istället låter det som trött köpcentrum-musik, vilket jag gissar inte var ambitionen. Det är inte bara musiken som bidrar till det, utan även den återkommande selflove-och girlpower-tematiken. Texterna är ofta citat som skulle kunna stå på tröjor från H&M.
Vissa låtar lyckas kännas nya och fräscha, till exempel A driver saved my night. Den lite 80-tals inspirerade ljudbilden med experimentella synthar och det studsiga beatet skapar tillsammans en väldigt bra, modern pop-disco-låt. Sådana ljusglimtar finns det fler av. Låten Mistake like you tar ner tempot, och låter lite som en tidig Miley Cyrus-låt. Näst sista låten Grow är också en fin, mer akustisk, låt med mjuka gitarrer och lätt ekande sång,
Bad life med Bring Me The Horizon är i särklass den märkligaste (och sämsta) låten på hela albumet. Det är en kommersiell depplåt, med refrängen “It’s just a bad day not a bad life” som låter som något som skapats med duett-funktionen på Tiktok. Om något blev jag snarare deppigare efter att jag hörde den, än innan.
Kanske är jag inte målgruppen för albumet, och det är som sagt inte heller dåligt trots kritiken, det är bara så oerhört underväldigande.
