Shame levererar högkvalitativ indiepunk i bandets andra studioalbum Drunk Tank Pink.
Skivan är högljudd och fylld av vitalitet utan att låta för kaosartad eller spretig, även om kaoset är ständigt närvarande. Shame handlar om så mycket mer än att låta högst och mest, musiken är också fylld av smarta texter, mörk humor och experimentella ljudbilder.
Efter förra albumet, Songs of Praise, åkte de unga killarna ut på en lång turné. Hundratals gig senare återvände bandet till London, där frontmannen Charlie Steen drabbades av något som närmast kan beskrivas som en identitetskris. Steen har beskrivit i intervjuer hur han kämpat med att bli trygg i sig själv. Den plågsamma tystnaden efter publikhaven, musiken och den konstanta närvaron av bandmedlemmarna lämnade Steen med ett stort tomrum och många frågor. Sångaren ägnade sig åt självreflektion i rummet han bodde när allt runt omkring honom försvann. Titeln Drunk Tank Pink kommer från färgen han målade nämnda rum med, en typ av bubbelgumsrosa som används i fylleceller efter att psykologer upptäckte att kulören besitter lugnande egenskaper. Även gitarristen Sean Coyle-Smith ägnade sig åt en liknande isolering, där han dissekerade både sin musikaliska inriktning såsom sig själv. Och tur är kanske det, för resultatet blev lysande.
Alla kanske inte kan relatera till tystnaden efter en turné, men det ingen visste när albumet skrevs var att hela världen skulle komma att uppleva en liknande tystnad till följd av en pandemi, så skivan kunde inte komma mer lägligt. Som tur i oturen.
