Jag vill att ni blundar med mig, sätter på Sarah Klangs magiska debut, och tillsammans visualiserar vi oss ett USA någon gång i mitten av sextiotalet. Vi befinner oss i en sömnig småstad utmed någon av de större motorvägarna i en bil som fått motorstopp. I förarsätet sitter en ung tjej, som jag är ganska säker just har rymt från sitt eget bröllop till en äldre man hon aldrig ville gifta sig med. Antagligen har hon bröllopsklänning och boots på sig, och antagligen rasslar tomma konservburkar i snören efter flyktbilen.
Sarah Klang dök upp som en (supermelankolisk) frisk fläkt på den svenska musikscenen från ingenstans och tog sin stora röst och sin tunga, känslofyllda americana med sig. Ett klassiskt sound från en annan tid, som att transporteras till ett amerikanskt mellanvästern årtionden tillbaka i tiden, fast med den adderade bonusen att du kan skippa Jim Crow-rasismen och slipper förlora sextio års socialpolitiska framgångar. Win/win!
Sarah bidrar med något stort, genuint och pampigt till den annars ganska svala, lågmälda svenska musikscenen. Något som bara få aktörer, Weeping Willows, The Ark och The Cardigans för att nämna några, lyckats med tidigare. Hur som är det svårt att förstå att ett göteborgskt 00-tal fostrat detta Nancy Sinatra’s och Paul Simon’s kärleksbarn, med inslag av Adele? Jag vet då inte.
