Våren 1984 var lågmäld soulbaserad cocktailjazz månadens smak i London. Paul Weller lanserade skyddslingarna Animal Nightlife, indieveklingar som Simon Booth från Weekend prövade dansant jazz i Working Week, gamla pubrockproducenter började kalla sig Via Vagabond och frisyrgelétyngda trendpojkar bildade Blue Rondo à la Turk.
Sade insåg att framtiden låg i att vara sval snarare än svettig, och tog med sig halva sitt gamla band Pride för att lansera en solokarriär. Producenten Robin Millar delade hon med resten av scenen, men två saker skilde henne från de andra hoppfulla. Gitarristen och låtskrivaren Stuart Matthewman var det ena, och hennes sätt att lansera sig det andra. Lika ofta som hon var på musiktidningarnas omslag, och det var ofta, syntes hon på omslagen till de internationella modetidningarna. När trenden byttes mot en ny levde hon ensam vidare i optionsmäklarnas vardagsrum i de nyinköpta villorna. Försäljningsframgångarna - närmare 40 miljoner skivor totalt - ledde till att hon hamnade i samma livsstil som den nyrika eller åtminstone önskat nyrika publiken som omfamnade henne.
Numera agerar Sade som det anstår en diva av hennes kaliber. Det har blivit alltmer glest mellan hennes skivor. Efter att ha byggt upp sitt välstånd ägnar hon sig hellre åt bilkörning och shopping, tar hand om sitt barn och någon gång när hon har utrymme i sin time manager spelar hon in en ny skiva. Nu har Sade spelat in sin första på åtta år, utan Robin Millar men fortfarande med Stuart Matthewman vid sin sida. Matthewman har i väntan på divans inspiration hunnit lyfta Maxwell till berömmelse på samma sätt som med Sade, och skaffat sig en säkerhet som Sade tryggt kan luta sig mot.
Lovers Rock innebär inga kursändringar för Sade. På titellåten och Every Word hörs det visserligen att hon numera bor på Jamaica, och Slave Song är renodlad reggae med space-echo och andra dubeffekter, men i övrigt är det mer av det vi vant oss vid från Sade. Stämningar, tempo och refränger är som de brukar vara på fru Adus skivor, möjligen lite mer organiskt än senast. Akustiska instrument är framträdande på större delen av skivan, på The Sweetest Gift hör vi bara en akustisk gitarr och Sades röst, och It's Only Love That Gets You Through accentuerar den hymnliknande texten med en djup kyrkorgel. Här och där kan man med lite god vilja höra att hon lyssnat på swingbeat och andra nyare stilar.
By Your Side är en given förstasingel, men även Flow och Immigrant[ visar att Sade är mer än villig att kämpa med Erykah Badu om vem som är den sant sofistikerade musikens ledande sångerska. Omfattande förnyelse är inte intressant för Sade eller för hennes fränder i den krympande skaran av världens sista kända internationella playboys och -girls. Genom att då och då förse lyssnarna med variationer på samma tema som tidigare bygger man upp en gigantisk publik bland köpstarka människor i medelåldern, människor som ibland vill ha nya lappar till den musiktapet de har som bakgrund till lördagens före-middag-drink. Men till skillnad från andra veteraner i samma situation borgar Sade för kvalitet. Hennes skivbolag vet att de har en guldkalv och kommer inte att sky några medel för att se till att hon upptäcks av nya lyssnare. Och Lovers Rock visar att hon förtjänar att höras också av dem som verkligen njuter av musik.
