Rufus Wainwright — Unfollow the Rules

Patrik Forshage 00:00 18 Jul 2020

När Rufus Wainwright efter operettutflykterna gör sin första renodlade popskiva på åtta år avser den nu stadgade familjefadern göra bokslut över ”en första akt” i sin karriär, och jämför sina ambitioner med mognadssymboler från Leonard Cohen, Paul Simon och till och med Frank Sinatra. Och trots att hans orkestrala och teatrala pop inte låter det minsta som någondera fungerar skivan faktiskt just som en sådan artefakt från en övergångsritual från en sökande ungdomligare period till en tryggare, mognare och stabilare identitet där de stora pianoballaderna ikläds full orkesterkostym av meriterade producenten Mitchell Froom. 

Givetvis kommer Rufus Wainwright att fortsätta ta ut de stora gesterna och använda de bombastiska metaforerna under resten av sitt liv - de är ju liksom en del av hans DNA. Inledande Trouble in Paradise till exempel är en storslagen Queen-pastisch både i körer och i Bryan May-gitarr, och en strålande sådan. Men när han han nu suckar över någons överspelande och undrar ”Will you forever be a damsel in distress?” vill han ändå markera ett visst avstånd, och när han sedan tonar ner det storslagna i en 40-talsinspirerad subtil You Ain’t Big kan det vara bland det bästa Rufus Wainwright gjort.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner