Rosalías tredje album Motomami är något helt unikt, säkerligen för att hon inte böjt sig för musikbranschens krav och trender. Hon är också en av få globala artister som endast skriver låttexter på spanska. Det är bara att beklaga att min skolspanska inte är bättre än den är, för varje låt är sin egen lilla berättelse.
Den spanska folkmusikens arv har varit ständigt närvarande hos Rosalía, som började sin karriär på flamencoscenen. Men för varje album har personen Rosalía kommit fram mer. Jämför man hennes två tidigare album mot Motomami känns de som ytliga försök, en slags skiss till vad hon nu skapat. Det är tydligt att det är ett personligt album för hennes egen skull, mer än någonsin innan. Ett som har fått mogna fram naturligt istället för att tvingas fram.
Tematiskt är albumet uppdelat i moto, som står för det gudomliga och experimentella. Medan mami är det personliga och sårbara. Centrala teman är sexualitet, kändisskap och förändring. Jag föredrar Rosalías ballader, som har en känslomässig nerv som är svår att matcha.
Snarare än ett album känns det som en biografi i ljud, där vi äntligen får se alla nyanser av henne. Ljudlandskapet är ett lapptäcke av influenser från pop, reggae, hiphop, flamenco och spansk folkmusik som lekfullt sytts samman, det är lika kantigt som flytande och ständigt oförutsägbart. Den experimentella ådran har anammats fullt ut.
Men de spanska och catalanska influenserna är den sammanbindande röda tråden. Influenserna av latinamerikansk musik och flamenco har dock inte varit helt oproblematiska, något Rosalía blivit ifrågasatt för, särskilt när hon blandat så fritt och byggt vidare på gamla traditioner.
Ibland blir Motomami spretigt och lite för rörigt. Många av spåren innehåller mer tal än musik. Men det är också allt det här som gör det så personligt färgat och hennes bästa album hittills. Rosalía bevisar återigen att hon är en av musikbranschens framtida grundpelare.
