Jag hade inte lyssnat på Ros, eller Rebecca Ejdemo som hon heter, innan det nya albumet Gör det fast det svider. Nu kommer jag spendera all min vakna tid med att kompensera för förlorad tid.
Albumet är den sista av tre delar i en nyintroduktion av Ros och har föregåtts av två EPs, I och II, som ska representera återuppståndelse respektive uppror. Den sista delen ska representera upprättelsen.
Om pop var en odefinierbar genre innan, pressar Ros gränserna ännu mer här. I albumet finns allt från melodiska stråkballader och svåra elektroniska danshits till mer mainstream radiovänlig pop och kaxig trap, helt utan att det blir rörigt. Det känns enhetligt, men enhetligt på helt rätt vis.
Det är allt för ofta jag lyssnar på album som lika gärna hade kunnat vara en 43 minuter lång låt. Här finns det ingen risk för det eftersom låtarna är så pass varierade, både i sound och stämning.
Efter första låten var jag rädd att den autotuneade sången skulle bli uttjatad över ett helt album, men som tur är hade jag helt fel. Jag gillar kontrasterna mellan det sårbara och mjuka i musiken i balladerna och den lite hårdare och mekaniska sången. Duetten En dag i taget är ett bra exempel på det, och är albumets bästa låt.
Jag gillar allt med Gör det fast det svider. Om det är någon mer än jag som mot förmodan missat Ros, kan vi i alla fall trösta oss med att det verkar som om vi får höra ännu mer av henne i framtiden.
