Räkna upp alla hårdrocksångare från 70-talet du känner till vars nya släpp man ser fram emot med nyfikenhet, eftersom man inte har en aning om vart de ska ta vägen den här gången? Nähä. Trodde inte det.
Den listan börjar och slutar med Robert Plant, som envist fortsätter att söka nya uttryck medan hans gamla Led Zeppelin-kollegor blir alltmer högröda i ansiktet för att han vägrar välja de enkla återföreningsvägarna till rikedom och adlande. Det ska Robert Plant ha heder för, liksom för sitt modiga coverval här - både Townes Van Zandt och tro det eller ej Low - trots att albumet inte riktigt når fram. Rootstendenserna från förra albumets Alison Krauss-samarbetet finns kvar, men utan T Bone Burnetts fingertoppsproduktion ramlar Robert Plant stundom in i samma ängsliga beteende som under sitt sökande 80-tal, och försöker blidka sin gamla publik genom att lägga en alldeles för hårdslående trummis över all sin spännande musik.
