Regina Spektor släppte sitt senaste album 2016 och hennes storhetsdagar känns ännu mer avlägsna. En drös musikaliska eror har passerat sedan dess, så pass att det känns nostalgiskt att lyssna på henne nu. Home, Before And After är hennes åttonde album. Finns det en plats för Spektor på dagens musikscen?
Efter några rätt passé och innehållslösa album är hon faktiskt äntligen något på spåren igen. Spektor existerar helt klart i sin egen fåra, men nu har hennes konstpop åtminstone delvis fått liv igen. Tydligen innehåller albumet en hel del låtar som varit med Spektor länge på liveframträdanden.
Home, Before And After innehåller lekfulla och rymliga ljudlandskap som växer i sin detaljrikedom. Det är både svindlande och intimt, men också orkestralt och filmiskt. Man kan inte precis anklaga Spektor för att måla med en för smal palett, hela känslospektrat är med och skiftar på en sekund från svävande glitter till illavarslande mörker.
De poänglösa humörsvängningarna är tyvärr inte alltid något positivt. Som i de mer lättsamma låtarna som What Might Have Been där hon helt plötsligt ändrar den rytmiska underdelningen, vilket är så abrupt att det blir larvigt. Texten och musiken gifter sig inte med varandra. Det är inte smakfullt gjort och skillnaden från hennes tidigare musik är att hon tyvärr inte lyckas bygga upp något särskilt medryckande eller rytmiskt tilltalande.
Albumet är rätt experimentellt. Den nio minuter långa Spacetime Fairytale sticker ut särskilt, här blir utforskandet lite väl spretigt men inte tillräckligt utforskande för att gå hela vägen. På samma sätt är flera av låtarna för långdragna och fortsätter långt efter att de borde ha slutat. Less is more borde ha applicerats lite mer.
Bäst är det som vanligt när pianot får vara i förgrunden i hennes stormiga eller atmosfäriska ballader med längre melodiska bågar, pads som fyllnadsljud och stråkar som fond. Låtarna jag fastnar för mest är de som balanserar känslointryck utan att dra för mycket eller snabbt åt något håll. Låtar som Loveology, Through a Door, One Man’s Prayer och SugarMan.
Kanske hade en mer samtida produktion kunnat skapa en mer intressant kontrast, men jag tror inte att Spektor är intresserad av att låta på något annat sätt än hon redan etablerat. Även om alla hennes album har en tydlig egen identitet, är samtliga i enlighet med hennes sound, som ju lät bäst 2006. Det går inte att komma undan. Om jag ska komma med 16 år gamla låttips, kan ingenting slå Hero, Fidelity, Better och Us. Men plockar man bort vissa russin ur kakan är det nya albumet helt klart lyssningsvärt.
