Det är en jävla balansgång. Att å ena sidan vara till åren kommen, se de gamla bandmedlemmarna dö ifrån, veta att de där gamla Kinks-hitsen inte riktigt uppskattas efter förtjänst längre, och inte heller riktigt bidrar med den finansiella förtjänst som de borde. Ett album med superstarsamarbeten skulle verkligen göra susen, särskilt om man kan ringa in några som tar med en månghövdad lojal skara skivköpande fans till bordet. Å andra sidan innebär det att man tvingas spela in nya vanskliga versioner av sina heligaste låtar. Hm. Va fanken.
Så Ray Davies kastar sig huvudstupa in i samarbeten med Metallica, Bon Jovi (med en taskig G’n’R-imitiation), Billy Corgan, Amy Macdonald och Gary Lightbody, samtliga så outhärdligt dåliga att de skadar Ray Davies anseende allvarligt och långsiktigt.
Jackson Browne, Paloma Faith, Frank Black, Spoon och Lucinda Williams är snarare ointressanta, och Alex Chiltons sista kända inspelning på Till The End Of The Day fascinerar egentligen mer genom sin existens än genom sin kvalitet. Enbart två samarbeten, med Bruce Springsteen och med Mumford & Sons, hedrar Kinks-traditionen och bär någon form av frukt.
