2019 års självbetitlade återkomst var efter tio års albumtystnad en något underväldigande upplevelse, som i sin experimentlusta bjöd på både enastående höjder och snirkliga dalar. Därför är det betryggande att sextetten har hittat tillbaka till ett striktare snitt där gitarriffet är tillbaka på plats för att återigen utgöra kärnan i musiken. Det ger de modernare melodiska uttrycken ett tydligare ramverk och får dem att samsas mer balanserat med den lite mer putsade industriella ådran som tog sig form runt 2004 på Reise, Reise.
Till Lindemanns sång är dock som alltid den centrala fokuspunkten. Det handlar inte bara om att hans starka baryton är vacker, det finns helt enkelt ingen annan som den excentriske frontmannen. Få, om någon, kan gå från att leverera ett poetiskt mörker fyllt av hjärtesorg på temat om tidens ändlighet, och koppla det till att förtälja detaljerade sexuella perversioner med en lingvistisk finurlighet.
Det är egentligen inget nytt i Rammsteins värld, snarare är det deras välkända signum. Men de bevisar och befäster ännu en gång deras plats i musikvärlden som ett unikt metal-band ingen kan ersätta eller imitera.
