I början av 2000-talet var Placebo och deras singel Every you Every me på de flesta människors läppar. Det ångestladdade rockbandet, med frontfiguren Brian Molko, sågs snart som ett dystrare och mer autentiskt alternativ till den växande britpopen.
Sedan dess har Placebo haft flera hits, men de senaste nio åren har det varit knäpptyst. För mig, som växte upp med musiken, påminner bandet om en nostalgisk tid i livet. En tid och känsla som inte går att återuppleva.
Därför kände jag en skräckblandad förtjusning när det stod klart att Placebo skulle släppa sitt åttonde album. Det kan bli riktigt bra, det kan bli riktigt kasst. Men redan några sekunder in i den första låten, Forever Chemicals, kände jag hur musiken grep tag i mitt väsen.
Never Let Me Go är den perfekta kombinationen av Placebo-nostalgi och nyskapande. Här finns det något både för den som vill väcka liv i gamla minnen och den som vill överraskas.
Sångaren Brian Molko har alltid varit bra på att skildra känslor i sina texter. Berättelserna om ångest, droger och vardagsromantiken har sällan känts klyschiga eller tillgjorda. Men den här gången är textraderna extra sårbara, intellektuella och nyanserade.
Ett klockrent exempel är singeln Beautiful James. Den synttunga berättelsen om bristen på sömn, och möjligtvis en relation mellan två män, är genial i den bemärkelsen att texten är dels hur simpel som helst, dels hur svår att greppa som helst.
Bandet skriver aldrig lyssnaren på näsan, och det är något som lämnar en med ett ömmande hjärta. Ytterligare ett exempel är låten Sad White Reggae som är en berättelse om allt och ingenting. Det är svårt att beskriva popyrvädret på ett mer konkret sätt.
Never Let Me Go är ett fylligt, detaljrikt album som vägrar låta sig tystas. Det är tydligt att Brian Molko och den svenska basisten Stefan Olsdal har en rad berättelser, åsikter och känslor som de vill få utlopp för. Det här är resultatet. Och det är något av det bästa bandet släppt.
