Noname tar plats under rampljuset ännu en gång med sin senaste skiva Sundial. Hon fortsätter att vara lika kritisk mot både musikbranschen och västvärlden, samtidigt som det presenteras med humor, kaxighet och klyftiga kadenser.
Första gången jag introducerades till Nonames musik var något år efter hennes platta Telefon släpptes. Rapparens förmåga att kombinera ett spoken word-flow tillsammans med avslappnad hiphop är fortfarande lika bra nu som då.
Sundial inleder med ett jazzigt hiss-sound på Black Mirror. Noname presenterar sina politiska ställningstaganden på ett smakfullt sätt. Oavsett om det skildrar identitetsparadoxer eller kritik mot världseliten lyckas hon omfamna alla teman med ett stämningsfullt sound.
Hennes karisma skiner igenom hela projektet och speltiden på strax under 32 minuter är precis lagom. Ljudbilden kan kännas lite platt ibland, då det inte är särskilt dynamiskt, men de härliga r’n’b-stämmorna och de lugna hiphop-beatsen ger mer plats åt det förträffliga textförfattandet.
Sedan har vi elefanten i rummet, Jay Electronicas medverkan på Ballons. Hans vers på låten är som en kontroversiell röra då den berör flera känsliga ämnen som exempelvis Ukrainakriget, Zelenskyj och religion. Det blir lite av en Kanye West 2.0 över det hela. Självklart har Noname fått kritk för det här, men oavsett åsikter lyckas hon skaka om lyssnaren rejält.
Namesake är det spår som repeteras mest då Noname hittar ett flow likt en André 3000 i sina bästa dagar. Sundial är ett vackert konstalbum, och rapparen lyckas komprimera flera intressanta teman på ett stilrent och underhållande sätt genom smarta ordval.
