På egen hand har den forne Millencolin-sångaren dumpat allt vad punkrock heter, till förmån för den sortens mellanmjölksrock verklighetens folk vill ha.De fortsatt politiska texterna, till synes självbiografiska och mycket Örebro-nostalgiska, är ofta snubblande nära traditionell progg, men bara någon gång klumpig i sin ordrikedom. Det som till slut ändå gör att Nicola Sarkevic är en trevlig fortsatt bekantskap är den soulkänsla som otippat gömmer sig i hans röst, och som faktiskt flera gånger för tankarna till en ung Björn Skifs.