”Let’s get this circus on down the road”. Med de orden börjar Nickelbacks nya album Get Rollin’, och visst blir man nyfiken. Det ska visa sig att denna cirkus bjuder på allt ifrån metaltunga gitarriff till smördrypande rockballader, i en mix som får Gott & Blandat-påsen att kännas enformig. Men vem har sagt att mångsidighet måste vara bra?
Inledningsvis vill bandet visa upp sin hårdare sida, i låtarna San Quentin och Skinny Little Missy. Om det är möjligt att ignorera de löjliga texterna skulle de kunna klassas som två riktigt tunga rocklåtar, med ett gemensamt problem. Det känns nämligen som om Nickelback vill låta hårdare än vad de faktiskt är. Det är lite som om de har klätt upp sig i solglasögon och skinnjackor mitt i vintern, vilket får det att framstå mer som en utklädnad än en passande stil.
Bandet svirar sedan snabbt om till mer bekväma kläder och den akustiska gitarren plockas fram i låten Those Days. Tyvärr blir det nu istället överdrivet nostalgiskt, vilket gör att låten mest är något man vill glömma. I och med nästa låt, den countryosande High Time – som också kan vara albumets sämsta – är den hårda inledningen som bortblåst.
I rockrökaren Vegas Bomb tar Nickelback revansch på sig själva. Texten handlar om att supa i Las vegas och är… ja, inte mer än så. I övrigt finns det inte mycket att klaga på. Gitarriffet är beroendeframkallande och låten har en tyngd som faktiskt passar bandet bättre än i de inledande låtarna.
Den betydligt lugnare och lite smöriga Tidal Wave är trots sina skavanker en av höjdpunkterna. Kanske beror det på den bekväma ljudbilden, med vågor som brusar i bakgrunden av de atmosfäriska gitarrerna och den inte helt tanklösa texten. Något är det i alla fall som lyfter. Det är synd att Does Heaven Even Know You’re Missing? sedan dyker upp som en oinbjuden granne, för här är Nickelback tillbaka i klichéträsket.
Mot slutet märks det att krutet börjat ta slut, vilket resulterar i fyra låtar som knappt är värda att nämna. Steel Still Rusts har viss radiokvalitet, men övriga låtar känns mest som utfyllnad. Det blir därmed svårt att säga att albumet som helhet är en särskilt minnesvärd upplevelse. Det har sina ljusa stunder, men de är för få.
Kanske avnjuts låtarna bäst på det sätt som omslaget antyder. Med solglasögonen på, i en bil som glider fram längs soldränkta gator, på väg mot nästa fest. Kanske att man då skulle vara mer förlåtande inställd till de bristande texterna och den smöriga inbäddningen. Synd bara att det är november, och att Nickelback inte lyckas träffa riktigt rätt den här gången heller.
