Headbanging, brötig sing-along, svett, tårar och totalt hängivelse. Allt känns tillåtet, i den råa och stämningsfulla värld som yrvädret Miley Cyrus bjudit in oss till. Äntligen har hon fått nära sina rötter och skapa sitt första renodlade rockalbum. Plastic Heart är en nostalgitripp, där hon oförlåtligt enar rock ‘n roll, punk, pop och disco i en vattendelande kollision.
2013 tog Miley Cyrus död på den oskuldsfulla barnstjärnan en gång för alla och sedan dess har hennes sound och stil varit brokig. Med sin karaktäristiska och råa röst har hon axlat såväl lugna countrylåtar som uppsnurrade popdängor. Med pappa Billy Ray Cyrus i spetsen kliver hon med Plastic Heart närmare musiken hon växte upp omkring.
Plastic Heart genomsyras av en rakt igenom kaxig, villkorslös “fuck it” mentalitet och det märks att anammandet av rocken är precis vad Miley längtat efter att göra! Hennes långt präglade kommersiella artistkarriär har absolut resulterat i en del osmakliga och opersonliga tidigare produktioner. Där känns Plastic Heart som det mest genuina på länge. På skivan har hon förenat namn som Billy Idol, Joan Jett och Stevie Nicks. Och hon avslutar albumet med covers av klassiker som Blondies Heart Of Glass och Zombie av The Cranberries.
För en del förstår jag att Miley Cyrus radiovänliga Plastic Hearts måste kännas som smaklös kommersialisering av annars legendarisk och tidlös rock. Jag ser er! Miley Cyrus måste trots allt ständigt aktualisera sig själv och ‘ride the wave’, mer än många andra med tanke på hennes, krasst sagt, ganska rotlösa karriär. Plastic Heart är från det inget undantag. Men hon är något på spåret här. Hennes inlevelse och hängivenhet tycker jag är beundransvärd. Det är rent tönteri att inte lyssna bara för att Miley Cyrus är ett lätt byte att rata.
