På det andra albumet från Megan Thee Stallion kliver personen Megan fram. Till skillnad från debuten som kom för två år sedan är Traumazine betydligt mörkare och mer personlig i sin ton. Eftersom hon ofrivilligt dragits in i otaliga kontroverser sedan hennes explosionsartade intåg på musikscenen har hon mycket att kommentera och svara på.
Textmässigt är det en välsnickrad samling, ett sådant album där man vill syna varje text i detalj eftersom de innehåller så många lager, skämtsamma poänger och dolda innebörder. Megan är också en av de bästa verksamma rapparna just nu.
Därför är det ännu mer tråkigt att det är så intetsägande musikaliskt. Produktionerna bygger på avskalade, statiska och fyrkantiga beats med fattigt toninnehåll, för få byggstenar och utsmyckningar. Det gör rytmiken platt. Melodiskt är det repetitivt och innehållslöst. Som helhet lyckas det både vara vilset och likriktat, det lyfter aldrig.
Albumet innehåller få låtar som sticker ut och inga egentliga hits, trots att det är 18 låtar långt. Jag förstår att det inte är albumet fokus, men det finns inga spår av slagkrafigheten i låtar som WAP. Inte ens de gästande artisterna skapar dynamik. Men de låtar som räddar albumet och är mer varierade i sin kompositioner är Sweetest Pie med Dua Lipa, Consistency med Jhene Aiko och Star med Lucky Daye.
Det är tråkigt att konstatera att något man sett fram emot är en sådan besvikelse. Även om Megan tar ett steg framåt i den personliga tonen på Traumazine, är det ett steg tillbaka musikaliskt.
