Sedan de tidiga American Music Club-dagarna har Mark Eitzel hängivit sig åt misär, vemod och förtvivlan. Det gör han på sitt tionde soloalbum också, men han tar sig an bedrövelsen med en sådan ömhet att harmoni blir ett ledord för Hey Mr Ferryman.
Eitzel känns dessutom mer bekväm och förnöjd än vad han någonsin har gjort under sina 30 år i branschen. Kanske beror det på samarbetet med den forne Suede-medlemmen Bernard Butler och hur deras kombinerade finess gör dem till musikvärldens svar på Wes Anderson och Bill Murray.
Butler står för produktion, keyboard och gitarr och han sköter sina roller med en hänsynsfullhet som aldrig tar fokus från vad Eitzel har att säga, oavsett arrangemangets tyngd. Stjärnan är dock givetvis Mark Eitzel själv. Han besitter en röst som bara verkar bli bättre med åren och en rå humor som, på tal om Wes Anderson, platsar i den bästa av tragikomedier.
