Jo, jag vet, man ska sätta lägsta betyg på den här skivan. Det var överenskommet i en gigantisk världsomspännande konspiration så fort Lou Reeds och Metallicas gemensamma projekt baserat på pjäser av Frank Wedekind offentliggjordes. Och för den som närmar sig det överpretentiösa arthårdrock-projektet från Metallica-håll går det förstås inte att associera i någon annan riktning än Spinal Taps Jazz Odyssey-uppsättning som förband till en dockteater. För ett Metallica-fan redo att headbanga är det här fel sorts taktbyten, och Lou Reeds gravallvarliga atonala improvisationer för röst och anti-gitarr måste framstå som höjden av patetik.
Men för den som mot bättre vetande envist har följt Lou Reed med allt lägre förhoppningar om att han någon gång igen ska intressera sig för en rak rocklåt och kanske till och med en melodi är det annorlunda. Efter de senaste decenniernas Edgar Allan Poe-temaalbum, frijazz med John Zorn och i Metal Machine Trio, Tai Chi-flummande eller bara undermåliga Manhattanmedelklassrock är det faktiskt en befrielse att höra åtminstone stunder av meningsfulla riff och banalt rättframt trummande. För den tappre Lou Reed-lyssnaren är det en lättnad att höra honom nästan-sjunga nästan-sånger igen, även om det förstås fortfarande är långt från kvaliteten från hans sextio-, sjuttio- och till och med tidiga åttiotal. Även om det inte säger särskilt mycket har Lou Reed faktiskt inte gjort en bättre skiva på 20 år.
Så när Lou Reed hyllar projektet och sitt nya kompband är det med andra ord faktiskt högst begripligt och relevant. När Metallica gör samma sak är det däremot dags att skicka dem tillbaka till terapeuten.
Nyckelord:
Skivbolag:
Artist:
